Det jag älskar mest med porträtt är när man verkligen lyckas fånga hästens personlighet. Det är ju lite det som är svårigheten och det man vill uppnå. Det är nog också det här som gör att jag älskar rena porträtt i all sin enkelhet, för så lite behövs när man lyckas fånga rätt. Dessutom så kan det perfekta porträttet te sig så olika helt beroende på vad för typ av häst & personlighet du fotograferar. Det här är åtminstonde något jag har funderat lite på.

 

Även om porträttet ovanför knappast är ett av mitt bästa och kanske inte sådär jättespännande, så känner jag att det blev lyckat bara för att HAN fastnade på bild. Den här killen var en ganska svårflörtad typ, även om han stod exemplariskt stilla och med öronen framåt mest hela tiden. Men han var lite svårare att locka ut "sitt rätta jag" än ardennerkillen i tidigare inlägg. När han sprang omkring i hagen var han mycket mer utåt, men ändå med ett "hårdare" yttre än de andra.